tisdag 17 februari 2009
Livet är inte som en dans på rosor, har jag hört många gånger.. och visst det är inte det. Men det ska fan inte vara som en dans på ett fullsmockat jävla minfält heller! Vars jag än "dansar" råkar jag trampa på en mina, dom tar fan aldrig slut! Visst, jag ska inte klaga på livet, finns folk som har det 10000 gånger värre.. men som sagt (citerar; ingen kan känna eller reagera på saker som du gör, alla är vi unika och vi handskas med våra problem olika" men är som att alla dom här småsakerna som hela tiden händer aldrig slutar, jag har fan inge tålamod kvar snart! Visst, det är inte så stora grejer som inträffar HELA TIDEN, men tillslut blir dom där små grejerna till världs-stora problem som fortsätter att upprepas och upprepas och upprepas!.. Även om det så inte skulle betyda någonting i vanliga fall. Men det blir väl så.. tillslut är bägaren översvämmad, och det blir ett stort jävla hål i själen för att man knappt vet vem fan man är längre?! Jag önskar att jag inte var född till grubblare men nu är jag det tyvärr, och får försöka handskas med det så bra det bara går! Fast med denna inställning så kommer jag nog ingen vart!!! Kram
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hej. Jag ska förklara en sak för dig att din väg genom livet finns det både minor och rosor , man lär sig att undvika minorna och för varje mina man missar så har man lärt sig något. I början av vägen genom livet är det många minor och väldigt glest med rosor men ju längre du går på livets väg blir det mindre minor och mera rosor. Det jag vill säga är att man lär sig av misstag (trampa på mina)...Jag hoppas att du förstår vad jag menar. När man är 18 år så vet man inte allt. Klart slut B.
Skicka en kommentar