bloggen, dagboken, samma sak.. bara mer publicerat

Som jag tidigare skrev, varför skriver man sina personliga tankar i sin blogg, är det någon slags terapi kanske?? Är det ett sätt att vända ut och in på kroppen och rensa luften med sig själv?Här sitter jag i alla fall, klarvaken och fattar inte riktigt vad jag tänker på, jag förstår iallafall inte vad vitsen är, jag kommer ju ingen vart. Blir galen, skulle bara vilja veta vars allt kommer barka. Kommer jag inom en snar framtid få starta mitt egna liv, någonsin flytta hemifrån till en lägenhet som jag kommer känna är MIN, kommer jag någonsin få det jobb jag vill ha och vill gå till varje morgon. Och.. det dom flesta tänker.. kommer jag någonsin få älska någon, och kommer någon verkligen, verkligen älska mig.. just nu känns allt det där verkligen hopplöst. Nu menar inte jag att jag kommer få det dåligt, mest en fundera på hur jag ska nå det liv jag vill ha! Jag vet att det inte hjälper att sitta och "dränka sig i sina sorger".. det gör jag inte, för det här är inte sorger, det är bara olösta mysterium, problem, eller vad man nu vill kalla dom. Jag tror ni alla är precis som jag, sitter och tänker på det här, för inte fan är jag ensam om dom här tankarna, eller så är jag det och är mer vrickad än vad jag trott och förstått?! Jag vill inte ha ett perfekt liv, jag vill bara ha dom kraven och önskemålen jag vet att jag är kapabel till att leva upp till, som jag tycker jag skulle klarat av för längesen.
Just nu känns det mest som att jag kommer leva död, leva genom ett svart vitt liv i all evighet.. leva ensam, dö ensam, fyfan vad patetiskt!! Som sagt, jag är knappast ensam om att tänka såhär, eller ^o)? Löser sig allt verkligen på egen hand, kommer allt som det kommer, eller måste man hjälpa sitt liv, sitt öde på traven, och i sådana fall, HUR? Hur ska man kunna planera och leva sitt liv som man vill leva det, för som sagt. Det är bara jag och ingen annan som kan bestämma hur jag vill att mitt liv ska se ut, eller hur jag ska leva det. Men hur ska jag kunna hantera det när jag knappt vet vad jag själv vill, eller inte ens har någon aning om hur jag ska nå mina "mål", utan att bli besviken och sviken och totalt tappa hoppet om Sanna Wikström.. Det här är inget, Åh tyck synd om mig.. det här är bara den "nakna" sanningen som jag själv måste vara medveten om.. och att jag skriver det i bloggen och att ni får läsa det, är väl bara en knäpp sida av mig.

-Ayo technology