Man vaknar, känner att de kommer vara en till sådan här "kom och hjälp mig" dag. Kliver upp och vill bara krossa spegeln, pågrund av hur man ser ut ännu denna dag, ska fan ta på mig en slöja, och dölja mig hela dagen. Vill inte vara såhär, jag bara är så, tyvärr, kan jag inte göra så jävla mycket åt. Alla säger nä, du är "sååå söt", och?. Om man inte tycker de själv, betyder det inge, tyvärr. Jag har ändå ett härligt liv, men oftast känns allt piss. Men samtidigt, jag ska inte säga ett jävla skit, egentligen. Finns folk i min närhet som har de värre, så jag ska egentligen inte klaga över något. En gång fick jag höra att -Man gråter inte för att tycka synd om sig själv-, vilket jag trott väldigt länge. Bara det att alla känslorna vill ut, jaha? Ska de hjälpa, när man försökt hålla dom borta länge, ska då dom komma och riva muren igen, ser ingen jävla mening i det!
Jag vet att man inte ska tycka synd om sig själv, och de gör jag inte, jag bara funderar väldigt mycket, om ni nu tänker i dom banorna.
Du betyder fan mycket, både för mig och han. Tror inte du inser det, dig har jag sagt nästan allt till, och du har lyssnat, du har stöttat, och du har förklarat. Om du lämnar oss, lämnar vi oss själva, iallafall jag. Ifall de händer, blir det sådär mörkt och tyst som de var innan. det vill jag inte!
-There's a rock
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar