Här sitter jag

och hoppas att folk förlåter mig.. här sitter jag och hoppas att allt löser sig. Här sitter jag och hoppas att folks ilska blir kort, och att dom som lämnat mig kommer tillbaka från långt långt bort. Fattar inte varför allt blev så fel, det är väl bara att önska att man aldrig förstör sin vänskap mer. Så många svek och lögner.. dom i samvetet hela tiden mig följer. Två olika liv, som aldrig kommer bli sammanvuxna med ett litet kliv. Hoppas vi alla kämpar.. men det känns som att vi bara på samma fläck står stilla och stampar. Det är ingen idé att fundera, det löser sig om det är meningen.. och vem vet, vi kommer kanske få se skillnad sen.